Rapport från Spring Cross, 12 km

2011-05-08 00:33   34 kommentarer   2 images

Dela med dig

Den här helgen var det dags för en ny utmaning för mig - terrängloppet Spring Cross. Stursk efter resultatet på Premiärmilen och hetsad av en kollega som sen bangade, så valde jag och sambon att anmäla oss till 12 km istället för 6 km.

Senaste veckan har jag kanaliserat min nervositet genom att bli helt fixerad vid att jag behövde nya löpartajts. Rätt modell, med tillräckligt stor ficka för min Iphone (Run Keeper you know) och de skulle sitta lagom hårt om magen så att toabesök inte skulle provoceras fram under löpturen. Jag har, milt uttryckt, sonderat löpartajtsterrängen noga senaste veckorna.

Nåväl, igår, med nya testkörda tajts framplockade, förstod jag att AIKarro moffat pasta hela dagen inför sitt lopp (Kungsholmen runt). Så vid 23:30 kokade vi pasta och jag satte i mig ca ett halv kilo.

Dagen har kommit och solen skiner! Jag blir riktigt nervös, vet fortfarande inte vad jag ska satsa på för tid, har inte kört terränglopp förr och i bakhuvudet finns att jag kan få en guldmedalj om jag fixar loppet under 70 minuter.

Vi kommer ut till startområdet vid Universitetet i lagom tid. Inne på Bajamajan ser jag: ett hål i arslet på tajtsen. Reklamation!!! Tänker jag. Typiskt, jag som verkligen testat ut dessa bralls. Snart ska jag inse att de inte kommer gå att reklamera.

Efter fin uppvärmning med Friskis går starten. Jag är långt fram i startfältet och OJ vad det blir tungt med en gång. Är det all pasta? Värmen? Eller det faktum att banan är väldigt kuperad? Usch, det här blir inte kul!

Jag tar snart rygg på en tjej i orange som verkar springa lagom snabbt. Shit, ska det inte bli lättare i kroppen snart? Fy fan. Ungefär här väljer Run Keepern att balla ur och påstå att jag sprungit 19 km i 1-minutstempo. Morsning! Flera löpare drar ifrån.

Efter 4 km, i en brant nedförsbacke, möter jag en tjej gåendes i fel riktning. Det räcker för att jag ska tappa fokus. Jag faller framstupa!!! Faaan! Ropar jag medan jag tänker: Jaha, det var den guldmedaljen det, tja, det kändes ju ändå för tungt detta. Jag ser att jag skrapat upp vänster knä, tajtsen är paj, det blöder lite och jag är smutsig på handflatorna, hela benen är smutsiga.

Jag reser mig, lätt chockad och mentalt väldigt sänkt. Tar upp löpningen igen. Det är grymt långt kvar på loppet!

Vid varvningen ropar jag till sambon "Jag har ramlat"! Men han ser bara glad ut och ropar "Bra jobbat, kör på!" Hallå, hörde han inte vad jag sa? Tänker jag.

Andra varvet är också tungt och lika backigt men smärtan i benet är borta. Vid 8 kilometer får jag ny kraft. Och - vänta - ligger jag inte i rätt bra tempo - trots allt? Och är det inte fröken Orange där borta?

När det är tre km kvar tänker jag: Håll i nu, bara håll i! Vid 10 km blir jag plötsligt snacksugen och säger till en ny bekantskap - det här fixar vi! Och: Jag ramlade! Som om hon bryr sig. Det är varmt och jag ser till att dricka tre klunkar vatten vid en kontroll -  mycket för att vara jag. Vill inte packa ihop pga värmen.

Sista kilometern - hur låååång kan den vara!? Sista backen - nu jävlar! In på upploppet och in i mål!

Jag är så trött. Dricker mugg efter mugg med vatten. Ber en tjej ta kort på mig med medaljen. Guldmedaljen!

Då ungefär kommer smärtan och stelheten. Jag linkar bort till sjukvårdstältet där nurse Ratched tar fram en svamp med vit scotch brite och skrubbar mitt sår. Jag ser att hon njuter. Försöker skojja lite med henne men hon nappar inte riktigt utan hänvisar till infektionsrisken. "Andas genom smärtan" säger en annan syster. Jag flåsar. Ratched skrubbar.

Efter detta är jag helt omtumlad.

Jag sprang på 63:40 och kom på plats 87 av 352 damer.

Och de trasiga tajtsen, de ligger i tvättkorgen tills vidare.

attached_images

 

Spring Cross!

2011-04-27 20:21   17 kommentarer   0 images

Dela med dig

Nu kommer liksom belöningen för att man tränat utelöpning hela vintern. Att man klätt sig i lager på lager, mössa, vantar, ullstrumpor och halkat runt och valt att omfamna det friska kalla vädret. Minst en löptur i veckan i snitt har varit mitt mål och det har jag hållit. Detta har kompletterats med en del löpband vilket bevisligen lett till ett snabbare tempo - ingen kan väl ha glömt min och Karros pers på Premiärmilen!? Det finns detaljerade blogginlägg från oss båda i detta ämne. :).

Sprang bl a flera rundor på Västkusten i påsk - utan mössa, endast i uppvikta tajts och linne - underbaaart! Känns ju som om man har vingar! Jag men typ! Inte så att man blir så snabb men man känner sig befriad! Fy sjutton vad gött alltså!

Idag kom startbeviset till Jogg Cross den 7 maj. Jag hade ju tänkt springa 6 km, känna mig för och bara pröva på ett riktigt terränglopp. Men sturskheten efter Premiärmilen + hetsen av en kollega som sen inte ens anmälde sig (morr) + tron att jag skulle kunna springa med peppande sambon (tji fick jag - vi startar olika i grupper) - gjorde att jag valde 12 km.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska känna. 

Jo, jag känner ett litet pirr. Jag gillar ju naturen. Och jag gillar att springa. Jag gillar t o m att springa i backar.

Så... det är väl bara att ge sig hän och springa på!? Njuta! Och hoppas på en riktigt snygg medalj. 

Rapport från Premiärmilen

2011-03-27 22:10   69 kommentarer   1 image

Dela med dig

Några av er vet ju att jag började springa för ett par år sen och då oftast hade grym kramp i fötterna under varje löptur. Det var mer kamp än glädje, så att säga.

För ett drygt år sen lade jag om kosten och intensifierade träningen och hoppsan, i september sprang jag Tjejmilen på 1:02:28. En galet stor bedrift för mig. Sen dess har resan mot en starkare kropp fortsatt. Kämpa fokus njut är tre återkommande ledord för mig. I dagsläget har jag gått ner 42 kilo och är nära mitt slutmål.

Nåväl, idag var det dags för Premiärmilen. Sambon skulle springa lopp för första gången, han är vältränad men skulle han ha gnistan? Jag får ju en liten tävlingsdjävul när startskottet går.

Jag började ladda för ett par dar sen, plockade fram kläderna, läste om banan på hemsidan, kände pirret och funderade på en strategi. Jag har varit kluven inför hur jag skulle satsa i detta mitt livs andra mil-lopp. Skulle jag löpa för skoj skull eller satsa på att slå mitt personbästa? Eftersom jag vill ha kvar den där känslan av att det är en bedrift att springa lopp överhuvudtaget, så var jag tveksam. Tänk om jag skulle misslyckas?

Till slut, typ i morse, gjorde jag upp med sambon att han skulle peppa mig men inte dra mig, det ger såna kass-i-skoljympan-vibbar och kan få mig att slå bakut. I bakhuvudet låg att jag ville försöka komma under timmen. Eller åtminstone slå tiden från Tjejmilen.

Efter viss beslutsångest rörande klädseln kom vi till start. Jag deltog i uppvärmningen men fokuserade på rörligheten. Den första kilometern skulle INTE bli en uppvärmningssträcka den här gången. Vi skulle gå ut i ett piggt och raskt tempo och hålla i så länge som möjligt. Jag visste att jag skulle fixa sträckan även om jag skulle gå ut väl hårt. Till vår hjälp med tempot hade vi Kitty, som vi kallar vår talande RunKeeper.

Och jäklar vad piggt och raskt tempo vi höll i starten. Efter några kilometer kände jag att jag närmade mig ett slags max. Men jag gav mig fan på att hålla i ett tag till och sen flöt det faktiskt på fint.

Efter 5 kilometer hade vi en tid på omkring 25 minuter. Skönt, tänkte jag, då kan jag tappa lite på andra varvet och ändå fixa att komma under timmen. Hurra!

Sen vet jag inte var jag fick kraften. Jag sprang och sprang och sprang. Tungt var det. Sambon peppade och manade mig att inte öka i backarna utan bara hålla i. Andas. Låta kroppen jobba på. 

Jag stönade till då och då av utmattning, svor lite. Jag hörde hur sambon också började bli trött. Det tog jag som en bekräftelse på att vi sprang snabbt. Kändes tröstande och bra. Var är de andra tjejerna, hann jag tänka där jag sprang bland massa långa manliga löpare.

Men kommer aldrig 9-kilometersskylten? Nu kom mina frustanden allt oftare. Samtidigt - Herregud, vi kan komma under 55 minuter!

Där nere är målet. Håll i nu, håll i! In på upploppet. Nu ger vi järnet, ropade sambon! Jag gav redan järnet. Håll i! Kämpa!

Vi gick i mål på 50:46. Långt under timmen!

Jag visste inte att jag hade den här kraften i mig. Nu sitter jag här, förvånad och glad. Och smider planer för nästa utmaning!

attached_images

 

Armhävers - lite inspiration

2011-02-20 19:02   12 kommentarer   0 images

Dela med dig

Den här killen är snäppet bättre än mig. Än så länge!

http://www.youtube.com/watch?v=-3a7EkaD6Ig

Nähä?

2011-02-08 16:21   53 kommentarer   0 images

Dela med dig

Fick följande mail idag efter helgens finaluttagning till jympaledare:

"Du är ett riktigt energiknippe och en glädjespridare i ringen och i mitten. WOW! Det du kan träna vidare på är plastiken, dvs hur man utför en rörelse (sträckt, rakt, mjukt osv). Kanske ta hjälp av spegel/filmning om möjligt?

Du får hemskt gärna söka igen!"

Så... jag blev inte uttagen. Jag är tacksam för den välformulerade feed backen och ska verkligen försöka ta den till mig på alla vis. Det verkar ju som att uttagningskommittén ser min potential eftersom de gärna ser att jag söker igen.

Det har varit en lärorik tid inför finalen. Och rolig! JÄKLAR vad jag har jobbat och förberett mig! Nu känner jag mig väldigt tom och ledsen och faktiskt en smula förvånad.

Jag har fått mycket pepp på Facebook redan, det värmer gott i det här läget.

GRATTIS till mina medsökande som får åka till Lillsved! Ni rockar och kommer bli kanonledare!

Och tills vidare - ÄLSKA JYMPA!

Yippiiiie!

2011-01-25 14:38   33 kommentarer   0 images

Dela med dig

Rapport från dagens ledaruttagning

2011-01-23 17:51   30 kommentarer   0 images

Dela med dig

Idag var det dags för mig och Dream Messiah att med tusen fjärilar i magen stappla in på City för ledaruttagning.

Seriöst - jag minns inte när jag senast var så spänd och mentalt nästan blockerad som de senaste dagarna och idag. Lite oväntat, inte minst som jag kastade in ansökan för en dryg vecka sen. Hur kunde jag uppbåda sån nervositet och massivt tvivel på mig själv? Lärorikt bara det. :)

Anyway, vi hade fått superfina tips av Sulfaten och Karin C som var på uttagningen igår. Samtidigt fanns det ju vissa detaljer i deras rapport som spädde på nervositeten, s a s. Styrketesterna, t ex!

Här en snabb rapport om vad som hände efter uppvärmningen:

- Takttestet fick vi göra först av allt i min lilla trupp, det gick bra, puh!

- Ryggstyrkan hängandes från en sån där steppbräda - nemas problemas. Jag frågade om man kunde kompensationshänga ifall man skulle faila på nån annan övning men det tyckte de inte var nån bra idé.

- Armhävningar - där gjorde jag 20 st på tå och fick 40 poäng, behövde vara 30 poäng så det kändes skönt. Fick beröm för min teknik och det peppade såklart!

- Crunchisar 70 st - vid 20 tyckte jag att vi gott kunde byta övning och köra nåt annat, varför inte lite stretch? Men så var vi till slut uppe i 35 och sen var det bara att hålla i upp till 70.

- Benböj med skivstång - jag stirrade på en grej i taket för att hålla balans och teknik. Gick bra, kunde fortsatt länge till men ville spara mig för själva gympan.

- Gympan i ring - gick bra! Tror jag i alla fall. Det var kul och svettigt.

Anmärkningsvärt: Men herre gud, hade väntat mig mer pepp från medmotionärerna! Det var mer pepp på infoträningen t o m! Hallå - Friskis-mentaliteten!? Jag och D-M hamnade i varsin cirkel och jag tror banne mig att vi var bäst på pepp. Tycks ha varit mer av den varan igår. Lite trist, tycker jag!

Bäst idag: Att jag utmanade mig själv. Oavsett vad som händer härnäst är jag grymt nöjd att jag vågade söka.

Konstigast idag: En kvinna kollapsade och spydde under styrketesterna. D-M vet mer om detta, tror hon skriver om detta i ett inlägg. Jag såg bara när vederbörande satt och hämtade sig på en tunn madrass. En annan sökande tappade också orken och deppade ihop ett tag, men jag tror hon fortsatte sen. Ledaruttagningar är ingen lek, om någon trodde det. Men attans vad kul!

Nu har jag ätit sushi och är mätt och belåten.

Tack fina Tina/Dream-Messiah för idag. Vilket fint pepp-team vi var! Du strålade!

Vilka lopp ska vi satsa på?

2011-01-10 11:08   38 kommentarer   0 images

Dela med dig

Min målsättning är att springa minst en gång i veckan nu under vintern och träna inomhus övriga pass. Var ute och slirade på en is-slaskig löptur igår och jag kan ju säga att -15 och packad snö är att föredra - helt klart! Kom tillbaka, kylan!

Anyway, jag har tänkt delta i flera lopp i Stockholm i vår/sommar, dvs de som är upp till 10 km. Det är enormt peppande och lite pirrigt att läsa på de olika loppens hemsidor. Genom att sikta på olika lopp behåller jag motivationen även så här års, är tanken. Dessutom gillar jag som bekant medaljer.

Så... jag tycker det vore kul om fler av er vill joina! Communitylöpning, commuitypepp!

I november när jag sprang Töfemman/Snömilen var det tänkt att jag skulle få sällskap av ett par på Communityn som jag låter förbli anonyma, men nu ger jag dem och er andra en ny chans. Jag vet att vissa av loppen nedan är genusanknutna, men flera är öppna för alla.

Så... kolla in några av loppen som finns och bli peppad - det finns flera än de nedan:

27 mars: Premiärmilen  www.Premiarmilen.se
Maj: Vår Ruset www.VarRuset.se
7 maj: Spring Cross 6 km/12 km www.SpringCross.se
18 maj: MilSpåret www.MilSparet.se
28 maj: www.StockholmMarathon.se
9 juni: Parloppet www.Parloppet.se
25 och 27 augusti: Bellmanstafetten www.Bellmanstafetten.se
3 september: Tjejmilen www.Tjejmilen.se

Reflexion - trodde faktiskt inte för ett år sen, då 39 kilo tyngre, att jag skulle göra upprop om att delta i löpartävlingar. Det är sånt som kan hända när man stapplar in på Friskis och skaffar årskort. 

Rapport från New York och ett hett möte i Göteborg

2010-12-31 00:28   9 kommentarer   3 images

Dela med dig

Hallå där godingar! Sist jag skrev skulle jag ju iväg en sväng till NY dagarna före jul. Resan började med en mental prövning. En tanta i incheck sa att flighten var inställd och pekade bryskt mot KLM:s långa kö med desperata strandade resenärer. Då jag har sovit på ett flygplatsgolv pga en missad flight visste jag att här gällde det att andas mycket djupt. Annars skulle jag freaka ur. Jaha, inget NY alltså. Nähä. Barcelona kanske?

Eftersom flighten fortfarande stod uppsatt på tavlan frågade jag tantan igen men jodå, bort till KLM och köa bara. Bort med dig dumma flicka, tycktes hon tänka. Sen började folk köa till incheck till vår flight och då jävlar gick jag och kollade med en annan och visst hade tantan missuppfattat och visst skulle vi få åka till NY före jul!

Och hur var NY? Fab, så klart. Sambon hade inte varit i NY förut och vi rivstartade turistandet redan på kvällen när vi kom dit med Rockefeller center med stora julgranen och allt juligt NY-igt med skridskobanan och belysning osv. Förresten, uppe på Top of the rock såg vi slutklämmen på ett äkta amerikanskt frieri. Bara en sån sak. 

Vi hade grym tur med vädret hela resan och jag och sambon hann se väldigt mycket och hann även shoppa en hel del. Lena_Sofia, kan meddela att vi var in på Dean and DeLuca i SoHo och det var ju precis som du sagt jäkligt läckert och vi blev vänligt tillsagda att inte fota. Hann smälla av ett par bilder i alla fall. Samt shoppade i det lilla bageriet och köpte lite kryddor.

Sambon i sin tur var lycklig för att ha fått besöka en viss cykelaffär som han spanat in på nätet, och snacka fixed gear och vintercykling med en äkta cool NY-cyklist-snubbe.

Min födelsedag firades med gospellunch på Sylvia's soulfoodrestaurang i Harlem samt med vintageshopping i Williamsburg i Brooklyn. På kvällen gick vi över Brooklyn Bridge och spanade på Manhattans skyline. Romantic och blåsigt.

Vi hade löpargrejorna med oss och första morgonen tog vi en rejäl löptur i Central Park. Det var vi och New York-borna som var ute liksom. Kul!

Till min stora glädje gick flyget hem som det skulle och även tåget från Stockholm till GBG gick, om än försenat. Så julen har spenderats i Kungälv med stora familjen, julklappar, god mat och utflykt med korvgrillning. Det har blivit en del löpning och jympa också, samt... ta da'!

Träningsdejten med Lantz och Family Girl! Vilka brudar! Det kändes faktiskt lite pirrigt att äntligen få till denna dejt med till en början Lantzen. Hon har ju varit sjuk och vi fick ställa in i början av veckan. Men idag skulle det alltså ske! Det blev ett stentufft medelpass som flirtade med intensiv, och det var bra ös! 

Lantz och Familygirl tog väl hand om mig och var nog en smula oroliga vad jag skulle rapportera hem till er - kan berätta att dessa töser är precis så mysiga och rara som de verkar på Communityn! De stod t o m ut med mitt förvirrade besök på Lindex. Dessutom var de göteborgskt roliga och skämtsamma. I like!

Som belöning för att de var snälla mot mig berättade jag ALLT de ville veta om er. Bara så ni vet. :)

Nu pågår påtryckningar för att GBG-folket ska besöka Hufvudstaden. Det är banne mig dags, eller hur!?

Ps. Ang bilderna nedan kan jag tycka lite synd om Lantz som fick doppa näsan i mitt svettiga hår på det där viset direkt efter passet. Ds.

attached_images

 

Start spreading the news...

2010-12-16 10:36   12 kommentarer   0 images

Dela med dig

... I'm leaving tomorrow! Jodå, det blir en snabbis till New York innan jul. Hoppas bara att flygen går som de ska så att jag hinner hem till Kungälv före julafton!

Jag har fått galet mycket spännande tips från vänner, så jag skulle behöva stanna i typ en månad för att hinna med allt braigt.

Jag var i NY kort efter 11 sep 2001 och det var ju intressant särskilt som jag är journalist och fick rapportera lite på kuppen, men nu ser jag fram emot att återupptäcka staden med sambon som inte varit där. Det lär bli en del klassiskt turistande och det känns helt ok. Och så minst en löptur i Central Park. Det måste det bli, nu när vi släpar med oss löparpjuxen!

Ok, sista chansen - fram med era bästa NY-tips nu!